Hej.

Jag har precis kommit hem från en frysen, varm och rolig loppis på Hof. Jag var där och hjälpte till, stod vid korv-och kaffeståndet, eller vad ska man säga - spelade mest fotboll med Josse, Andreas och Matilda. : p
Jag har lovat att jag ska komma och hälsa på Josse ofta, nu när jag slipper jobba helger. Så ska vi gå ut i Göteborg och gå på Liseberg. : ) Mysigt.

Igår var vi som sagt och kollade på kattungar. Ingen av de där kattungarna vill mamma & jag ha iallafall.. De var svanslösa & jätte söta (iofs unika), men det kändes helt enkelt inte rädd i hjärtat, speciellt inte när mamman var sådär skygg. Gumman och gubben som ägde katterna var iallafall de mest pratglada och svårast-att-komma-iväg-från jag mött någonsin! Vi skulle bara kolla på kattungarna, vilket tog kanske 10 min. Resten av de 2 timmar vi var där bestod av att tanten visade alla hennes blommor och all porslin hon hade målat, och var de hade köpt sin byrå och bla bla bla.. Mamma och jag kollade bara på varann och flina/suckade. Omöjligt att komma därifrån! Tillslut var vi tvungna att vara lite hårda mot dem, och säga att vi inte ville plocka blommor i deras trädgård. . 

Vi har ett arbete om Döda Poeters Sällskap, som ska vara inlämnat på måndag. Jag kollade på filmen för 2:a gången, igår. Det finns faktiskt mycket att lära i den!  Carpe Diem - fånga dagen, är ett motto som jag skulle vilja börja följa. Så att man inte slutar leva, utan att känna att man har levat!
Frågan är bara hur jag ska göra det och var jag ska börja?