Har ni sett Vinterviken?
Klart ni har! Den där svenska ungdomsfilmen om fina, rika flickan Elisabeth som träffar den mörkhyade John-John. John-John med den elaka styvpappan, har ingen riktig trygghet att vända sig till, hamnar ofta i bråk, har fel kompisar osv. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på filmen när jag var mindre, och varenda gång satt jag i smyg och önskade att jag var Elisabeth. Att jag också hittade en kille som hade svår uppväxt, ingen trygghet, bråkade, men som innerst inne var en genomgo och fin kille. Varför gjorde jag det?

Nu när jag vet på ett ungefär hur det är, ångrar jag faktiskt det jag drömde om. Man blir inblandad själv, blir av med sin egna trygghet, får slag i hjärtat gång på gång, blir helt enkelt blind. Och hela tiden säger man till sig själv att "Nu ska jag lägga ner det här, sluta tänka, sluta bry mig." Hur svårt kan det vara? Till en början var det som i Vinterviken, men nu då? Såhär slutade väl inte filmen?


Varför fastnar jag för de där badboysen som man ändå inte kan se någon framtid med? Måste jag vara den som sopar bort de där så kallade änglarna till killar? Så fort han börjar ringa för ofta, skickar söta sms, säger smöriga komplimanger, blir för självklar - då är det inge kul längre. Men det är väl så, ju mer omöjligt - desto mer möjligt vill man att det ska bli. Att ha en självklarhet är inge spännande, och det är spänning vi söker i livet. Eller har jag fel?

Men nu har jag faktiskt bestämt mig, igen, att nu lägger jag ner det här. Jag ska iallafall stänga känslorna ute denna gång.