Första gången jag drabbades av riktig panik
Fy fan vilken resa hem alltså. Trodde allvarligt att vi aldrig skulle komma tillbaka levande.. så illa var det faktiskt.
Först ställde vi in GPS'n på den snabbaste vägen till Bollnäs (där jag sitter nu, hos Josse). När milmätaren bara steg & steg ställde vi om den till den kortaste vägen istället.
Det var där äventyret började.
Den kortaste vägen var alltså lika med fågelvägen. Asfaltsvägen övergick till grusväg, grusväg övergick till snöig traktorväg där det inte gick att stanna eftersom man då skulle köra fast, och där körde vi. Någonstans långt inne i Värmlands skogar, vi visste inte om vi var i Norge eller i Sverige, körde vi. Har aldrig varit med om någon så tät skog med så mycket branta backar och så smal väg. Det värsta var när det började skymma och när bensinen började ta slut. Vi ställde in GPS'n till närmaste bensinstation, ca 12 km kvar. När vi bara hade 2 km kvar hade vi kört i kanske 2 timmar, då ser vi ett stort hål i marken och vatten på båda sidorna, omöjligt att ta sig över. PANIK. Det var verkligen som i en skräckis. Vägen var så smal att det inte ens gick att vända, körde fast, mötte älgar, hade ingen sändning på mobilerna, vi visste inte var vi var, ingen bensin och herregud.. Alla drabbades av någon slags panik & gråten var såå nära. Kändes ändå lite tryggare att ha 2 killar i bilen, men ändå kändes det som att vi aldrig aldrig skulle komma därifrån. Fastkörda i snön, ingen bil som skulle hitta oss, inga hus på flera mils avstånd och mörker & kyla. Åter igen, panik. The Blair Witch Projekt? Det här händer inte!
Jag vet inte hur vi kom därifrån, men på något sätt fick vi upp bilen för alla backar, klarade oss tillbaka till något hus där en snäll gubbe öppnade och beskrev vägen tillbaka till närmaste bensinstation och vi kom hem hit 04 någonting i natt, efter 13 timmars körning som egentligen skulle ta 5-6 timmar. Men, VI LEVER!
Vi lärde oss en läxa - Aldrig mer fågelvägen från/till Norge
Där upp på berget någonstans var vi
Nu är jag alltså hos Josse i deras "nya gård" i Bollnäs för första gången. Hur mysigt som helst! Ska ut och åka fyrhjuling på sjön nu. Jag kommer nog hem någongång ikväll, helt utslagen. Har nog aldrig uppskattat ljuset så mycket som nu!
Först ställde vi in GPS'n på den snabbaste vägen till Bollnäs (där jag sitter nu, hos Josse). När milmätaren bara steg & steg ställde vi om den till den kortaste vägen istället.
Det var där äventyret började.
Den kortaste vägen var alltså lika med fågelvägen. Asfaltsvägen övergick till grusväg, grusväg övergick till snöig traktorväg där det inte gick att stanna eftersom man då skulle köra fast, och där körde vi. Någonstans långt inne i Värmlands skogar, vi visste inte om vi var i Norge eller i Sverige, körde vi. Har aldrig varit med om någon så tät skog med så mycket branta backar och så smal väg. Det värsta var när det började skymma och när bensinen började ta slut. Vi ställde in GPS'n till närmaste bensinstation, ca 12 km kvar. När vi bara hade 2 km kvar hade vi kört i kanske 2 timmar, då ser vi ett stort hål i marken och vatten på båda sidorna, omöjligt att ta sig över. PANIK. Det var verkligen som i en skräckis. Vägen var så smal att det inte ens gick att vända, körde fast, mötte älgar, hade ingen sändning på mobilerna, vi visste inte var vi var, ingen bensin och herregud.. Alla drabbades av någon slags panik & gråten var såå nära. Kändes ändå lite tryggare att ha 2 killar i bilen, men ändå kändes det som att vi aldrig aldrig skulle komma därifrån. Fastkörda i snön, ingen bil som skulle hitta oss, inga hus på flera mils avstånd och mörker & kyla. Åter igen, panik. The Blair Witch Projekt? Det här händer inte!
Jag vet inte hur vi kom därifrån, men på något sätt fick vi upp bilen för alla backar, klarade oss tillbaka till något hus där en snäll gubbe öppnade och beskrev vägen tillbaka till närmaste bensinstation och vi kom hem hit 04 någonting i natt, efter 13 timmars körning som egentligen skulle ta 5-6 timmar. Men, VI LEVER!
Vi lärde oss en läxa - Aldrig mer fågelvägen från/till Norge
Där upp på berget någonstans var vi
Nu är jag alltså hos Josse i deras "nya gård" i Bollnäs för första gången. Hur mysigt som helst! Ska ut och åka fyrhjuling på sjön nu. Jag kommer nog hem någongång ikväll, helt utslagen. Har nog aldrig uppskattat ljuset så mycket som nu!
Kommentarer
Postat av: sara
hahahaha alltså förlåt mig men de e nästan så man skrattar lite när man läser det ändå :P FAST jag vet själv att hade jag varit i den situationnen hade jag fått panik! tur ni hade 2 starka män och en "pålitlig" gps ! åh åka 4hjulning låter inte helt fel, askul. hör av dig när du kmr hem...(OM du nu klarar dig så långt) pussi
Postat av: hanna
meeeeeeeeeeen dug!!!! lita aldrig på GPS.. :( usch usch. Skönt att ni kom hem tillslut :) Syns imorn äventyrarn!
Trackback
