Bloggen ligger på dödsbädden nu, samtidigt som det är tusen tankar som snurrar runt i huvudet dag ut och dag in. Men jag tycker att det är så fel att man ska behöva skriva ner saker för att människor runt omkring ska fråga hur det är och vad som händer.

Just nu har jag det jobbigt pga att en väldigt nära person till mig har det jobbigt. Det värsta som har hänt mig på länge är att se denna person må så psykiskt dåligt. Nu när det äntligen skulle bli bra, då händer det här. Sina egna problem betyder liksom lika mycket som en fis i rymden om man jämför med detta. Älskade, älskade du, jag finns här för dig även fast jag inte vet vad jag ska ta mig till om detta händer.

Sen att jag inte har en aning om vad som hända skall i mitt liv, så tänker jag faktiskt inte fundera så mycket på det nu. Det orndar sig alltid och man ska inte planera så mycket, för det blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Jag säger som Lasse: Framtiden väntar som en farlig gåta: man har bråttom dit sen är man där.

Tack för mig på ett tag.