Åå, herregud vad jag måste ha ett jobb så att jag kan flytta snart! Från 1 oktober ska jag ju flytta in hos Hanna, men det kommer bli omöjligt om jag inte får jobb. Maskotjobbet räcker inte till.

Att bo hemma:
 
Dag 1. går jätte bra här.
Dag 2. är helt tvärtom.

... och så orkar jag och vill jag inte ha det. Många gånger känner jag mig som ett störningsmoment här hemma. Men om jag nu stör så mycket, varför inte bara låta mig vara? Låt mig få sitta på mitt rum som om jag inte fanns. Att gå och gnata & tjata gör ingen glad. Man ska vara rädd om dem människor man har runt omkring sig. Snart finns inga där. 

Alla är olika, tänker olika, ser olika ut och har olika prioriteter här i livet.

Jag har liksom levt i ett sådant liv i snart 2 år där irritationer & gnäll på småsaker inte existerar. Man accepterar istället att saker och ting kan gå snett, och ingen människa gör fel med frivillighet. Om man gör ett misstag, så är det ett misstag, som aldrig kan bli ogjort. Då hjälper det inte att klanka ner på varandra och få det att låta som att den andra är en dum idiot. Tvärtom!
 
Jag har kommit så långt att acceptera andra människors behov, tycken och personligheter. Om jag inte tycker likadant som en annan, så är det väl självklart att jag inte tycker illa om personen för det! Jag börjar inte predika om att "sådär kan du inte tycka, varför gör du så? är du dum eller, det kommer aldrig att fungera. ha ha tror du på det själv eller, nej sådär lätt är det inte" Genom att det finns olika personligheter, och olika ideér så har vi fått denna värld att fungera så pass bra som den gör, om man bortser från det dåliga - vilket jag tror beror på att vi inte kan acceptera andras åsikter.

Och det där med att man aldrig ska hoppas på för mycket. Att aldrig ha den där känslan om hopp, det stör mig väldigt mycket. Positivitet är den inställningen som ska ligga som en bubbla runt hjärnan, hjärtat och enda nere i tårna. Att tänka att allt är möjligt får en att börja leva i ingenting-är-omöjligt-världen. Då går allt så mycket bättre, man mår så mycket bättre och det kommer dubbelt så många möjligheter som man aldrig någonsin har fått.  


Puh, nästan så att jag trycker på Delite-knappen nu, men det är nog bra att få publicerat. Det kanske kan få vissa att tänka, tänka, tänka...

---

Hur som helst, från det ena till det andra.. Det här med finanskrisen i stackars Sverige. Jobb verkar vara svårare än någonsin att få.

Så, jag överväger om jag ska åka tillbaka till Norge igen för att jobba lite. Inte att flytta dit, men bara vara där kanske 2 veckor för att få ihop lite cash. Boende är ju redan spikat, hos min älsklings Josefis. Saknar henne så mycket! Hon är verkligen en ingenting-är-omöjligt tjej och den bästa vännen jag någonsin har haft :)