Äntligen måndag! Brukar aldrig se fram emot måndagar, tisdagar, onsdagar eller torsdagar, men den här veckan gör jag verkligen det. Nu är det bara 3 dagar kvar, varav 2 jobbardagar, tills jag sätter mig på bussen hem till kära Sverige igen. Det är konstigt det där. När man är hemma vill man bara bort och slippa allt tjaffs med föräldrarna osv. Sen så fort man åker bort, längtar man hem och blir helt plötsligt väldigt kärlekfulla mot varandra. Mamma, pappa och jag pratar på MSN och skickar hjärtan till varandra när vi säger hejdå. Eller flera hjärtan. Det behövs lite space för att inse hur mycket man tycker om och uppskattar sin kära familj! Alla vi i familjen Lennartsson har nog lite svårt att visa känslor, men ibland kommer de fram (i skrift då hehe). Nej man borde inse lite oftare att man måste vara rädd om sin familj, de är ändå de som har stått en närmast genom hela sin uppväxt. ♥ (<-- titta, ett till hjärta!)

Iallafall.. I helgen blev det lite party. Hade vinkväll hos Klara, med Ida, Johanna och Sara. Väldigt trevligt med lite spel och många skratt. Efter det drog vi vidare till Yatzi. Ångrar nästan det lite, för det var hur trångt som helst och man kunde inte dansa eller någonting. Bara stå där och trängas. Men hade ju tjejerna som sällskap så det var ju trevligt ändå. Vaknade dagen efter med världens hangover. Jag förstår inte att jag kan må så dåligt av att inte dricka så mycket. Ingen annan mår som jag, trots att de dricker precis lika mycket eller till och med mer. Livet är orättvist helt enkelt. Men nu lever jag igen iallafall och det är jag glad över.
Petter har åkt till Uppsala och kommer hem på onsdag eller torsdag. Jag är alltså själv i lägenheten. Och jag är livrädd varje gång jag ska sova. Varenda litet ljud jag hör tror jag är inbrottstjuvar eller eldsvågor. (Och mitt närmaste mål är att få en egen lägenhet? Pfft, hur ska jag våga det?) Därför är jag knappt där någonting utan ränner runt på stan eller hälsar på vänner, för själv vågar jag inte vara. Jag måste öva på det där. Men jag tror att jag är mer rädd bara för att det är en annans lägenhet jag bor i. Känner mig liksom inte trygg. Och jag vet inte ens nr till larmcentralen! Hur var det nu? 112 till brand? 111 till akuten? 110 till inbrott? Äh, jag har ingen aning. Kan de inte bara ha ett och samma nr som i Sverige så vore allt mycket lättare.. Aja, nu ska jag tillbaka till spöklägenheten och sova.... Innan det kommer jag kolla låset 140 ggr och se till att inte elementet står för nära gardinerna 320 ggr. Önska mig lycka till. Nattinatt.